Enström Journalistisk Design AB

Tidningsutgivarna har beslutat att lägga ner Medievärldens papperstidning. Skälet är förstås pengar, TU måste spara åtta miljoner till nästa år. Medievärlden ska fortsätta att komma ut, men bara på nätet.

Tråkigt, tycker jag. Medievärlden, med chefredaktören Anders Ahlberg i spetsen, har varit ett föredöme när det gäller att jobba i olika kanaler. Sajten har varit snabb och pigg, med senaste branschnyheterna och koll på de mest intressanta debatterna. Papperstidningen har kommit med något annat, mer komplexa kartläggningar och inspirerande möten med människor – presenterat i en lekfull och visuell form.

Beskedet landar mitt i den intensiva debatten om hur tidningshusen ska finansiera journalistiken i framtiden. Det är visserligen skillnad på medlemstidning och prenumererad dagstidning, men något blir konstigt när Tidningsutgivarna själva överger den kanal som branschen bygger på.

Men framför allt kommer Medievärlden att förlora en dimension, den som alla tidningar riskerar att förlora om man överger pappret. Dimensionen handlar om papperstidningens unika möjligheter och fördelar, något som tyvärr ofta glöms bort i debatten. Mer om detta längre ner.

Så här kan det låta, som när Sofia Mirjamsdotter, Mymlan, skriver om Medievärlden på Same Same But Different:

”Jag hör inte till papperskramarna. Jag tror att internet är en minst lika bra om inte bättre kanal för nyhetsförmedling in i framtiden. Men jag undrar ändå hur TU tänker här. Den stora målgruppen är (som Helena Giertta också påpekar) inte direkt internetgenerationen. De är män i övre medelåldern som helst läser sin tidning på papper, och flera av dem har säkert aldrig ens varit inne på Medievärldens sajt. Det märks inte minst på den relativt låga trafiken och den nästan obefintliga debatten i anslutning till artiklarna. Medievärlden har gjort ett hästjobb hittills, för att ändå informera och uppdatera dessa grånade herrar om vad som händer i omvärlden, och vad som händer på nätet. Genom den utmärkta papperstidningen.”

I Mymlans värld är papperstidningen bara en fråga om målgrupp, om graden av grånad. Det är sant att papperstidningsläsandet minskar för varje ny generation läsare, men det innebär inte att de unga överger pappret helt. År 2008 läste 37 procent av 15-29 åringarna i Sverige en dagstidning på papper regelbundet. Visserligen en dalande siffra, men det är inte osannolikt att den hänger samman med dagstidningarnas rådande strategi, att lägga ut stora delar av tidningarna gratis på nätet. Den kanske också hänger samman med att tidningarna låtit bli att utveckla pappersversioner i tillräckligt hög grad för att attrahera nya läsare? Med tanke på detta är 37 procent ingen usel siffra, och långt ifrån noll.

Jag tror inte att jag är så ovanlig när jag beskriver mig själv som både papperskramare och omfamnare av nätet. Jag följer twitterströmmarna, finns med på Facebook, skuggar svenska (SSBD och Mindpark tex) och utländska bloggportaler. Jag läser gärna Aftonbladet och DN på nätet och tillbringar större delen av min arbetsdag framför datorn. Jag är ingen Jardenberg, men jag gillar nätet.

Men det hindrar mig inte från att läsa Dagens Nyheter och Nya Wermlands-Tidningen (bor i Karlstad) på papper, liksom ett stort antal magasin.

Så nu tänkte jag krama papper. Inte för att värna om affärsmodellen, även om det är ett ganska avgörande argument, utan framför allt för att en medievärld utan papperstidningar blir en tråkigare medievärld.

Papperstidningar är något annat än nättidningar. Papperstidningen läser man i högre utsträckning av lust. Den är lättare att ta till sig, sorteringen är tydligare, presentationen effektivare. På kortare tid får man en bättre överblick över vad som hänt och hur saker hänger ihop. Och om tidningen använder sina möjligheter fullt ut; grafik, alternativa textformer, dynamisk bildjournalistik – ja, då begriper vi mer och kommer ihåg mer än om vi läser samma sak på nätet. Konstaterat i världens största ögonrörelsestudie, gjord av Poynter Institut.

Papperstidningen är off-line. Det är bara du och tidningen, vid frukostbordet, i sängen eller i favoritfåtöljen. Du behöver inte söka, klicka dig fram, du bara bläddrar och serveras saker du inte räknat med att få. På dina egna villkor. Lusten och den mer avslappnade lässituationen är sannolikt anledningen till att 52 procent av läsarna är positiva till annonser i papperstidningen, bara nio procent är negativa. På nätet ogillas annonserna av 40 procent, bara 14 procent av läsarna är positiva. För varje ny ögonrörelsestudie som presenteras visar det sig att läsarna blir bättre och bättre på att undvika annonsbudskap på nätet. Ingen bra grund för affärer…

Papperstidningen är en sammanfattning av ett tidsintervall. Därmed ger den mig ett perspektiv över det som hänt, en värdering av flödet. Till skillnad mot nättidningarna, som i huvudsak värderar i realtid.

Papperstidningen har bättre förutsättningar att överraska läsaren, den är enklare att variera. Frilägg en sockerbeta över hela ettan (se Trelleborgs Allehanda från förra veckan här intill), dra en bild över ett uppslag, förvandla ettan till en löpsedel, gör en enkät genom hela tidningen etc. Några få personer kan med enkel teknik skapa kreativa och oväntade lösningar. Sajten är svårare att variera, mer bunden i sina mallar. På SND:s årliga seminarium i Pamplona i våras visade New York Times underbar interaktiv grafik som visade hur man kan utnyttja mediet på ett fantastiskt sätt. Om man har 25 högkompetenta programmerare, informationsarkitekter och statistiker anställda på sin avdelning…

Papperstidningen har högre precisionen i designen. Kontrollen över typografi, form, struktur, bildstorlekar gör hela läsupplevelsen starkare. Designen, formen, är en del av kontexten, precis som dukning och uppläggning är en del av matupplevelsen. Att konsumera journalistik på nätet är fortfarande som att äta mat ur plåtlådor.

Känslan. Prasslet. Personligheten. X-faktorn.

Slutkramat.

Jag hade gärna sett fler skriva om papperstidningens fördelar och utvecklingsmöjligheter. Branschen har aldrig varit i större behov av idéutbyte. Frågan är vilken roll TU och Medievärlden kommer att ha i den diskussionen. Någon alls?